Första veckan.

Nu har första veckan gått med blandade känslor.
Veckan har gått snabbt, men samtidigt känns det som evigheter senn jag var hemma i Finland.
Jag har både älskat att vara här & däremellan har jag haft hemlängtan.
Jag har redan lärt mig att jag klarar mycket mera än jag trott på egen hand. T.ex. att åka metron på egenhand och att ringa och fixa mitt krånglande nya simkort till telefonen. Personen som svarade pratade dålig engelska, men det ordnade sig iallafall.

Inget har varit som jag förväntade mig att det skulle vara då jag reste hit, men det betyder inte att det behöver vara något negativt.
Jag kommer nog att älska min varma mjuka säng efter ett par månader på ett kallt betonggolv på en madrass, men jag har faktiskt vant mig med det också. Jag kommer också att uppskatta tryggheten i lilla Larsmo och det faktum att jag bara kan hoppa in i bilen och köra dit jag vill.

Jag har nu jobbat tre dagar i köket och det har känts meningsfullt, men tungt och kaotiskt! Jag får en känsla av att inget är organiserat, utan att alla bara springer hit och dit. Det blir väl ofta så då det kommer och går nya människor varje vecka.
Det är en hel del tunga lyft och min rygg gillar det inte, så jag vet fick det bekräftat att jag inte ska jobba i något storkök då jag kommer hem.

Igårkväll hade vi cirka 200 flyktingar på mat i kyrkan så det var mycket jobb, men jag såg verkligen att vi kunde skänka dem lite glädje.

Nu har jag några dagar ledigt och jag behöver dem. Jag behöver också egentid så jag kommer nog inte att flytta till kyrkan även om jag hade funderat på det.

Här är ett foto från ett drama vårt tyska team höll en kväll då vi var ute och missionerade.