Sömnlösa nätter...

De senaste nätterna har jag sovit dåligt och de senaste dagarna har jag brustit ut i förtvivlan om och om igen.

Jag tror att ni alla vet vad jag talar om då jag talar om den stora flyktingkatastrofen...

Nyheterna är fyllda med detta just nu.

Omvärlden har inte reagerat tillräckligt snabbt, nu måste vi göra något! 

Det finns en bild och livshistoria som nu har fått omvärlden att reagera mera och som förhoppningsvis har den väckt lite medkänsla åtminstone hos även en del av dem som hittills inte känt någon medkänsla för flyktingarna: 

Detta är lilla Aylans historia:
De flesta av er har säkert redan läst historien och sett de hjärtskärande bilderna,
om inte är det bara att googla på Aylan så får du upp massor med information. 

Aylan Kurdi, 3 år gammal fick aldrig uppleva fred... 

Han var en i mängden av människor som flyr från det krigshärjade landet Syrien. 

Aylan flydde tillsammans med sin mamma, pappa och sin äldre bror undan Isis berättade pappan i en intervju.

De hade betalt flyktingsmugglare som skulle ta dem med båt från Turkiet till den Grekiska ön Kos. Som det så ofta händer så kollapsade den överfulla båten och många människor drunknade, bland dem fanns lilla Aylan, hans äldre bror och deras mamma. 

Ur deras familj var det endast pappa Abdullah som tog sig levande i land, utan att ha sin familj kvar i livet... 

Aylans mamma hade en vecka innan katastrofen uttryckt sin rädsla över vattnet och berättat att hon inte kunde simma.

Trots detta tog de risken.
Då borde vi alla förstå att dessa flyktingar inte kommer hit för pengar eller för att utnyttja vårt samhälle,
 dessa människor är beredda att riskera sina liv för att få leva i fred och trygghtet.

Detta är Aylan och hans äldre bror.

Pappa Abdullah är den enda som överlevde i familjen.
Hans sista önskan är att ta sig tillbaka till Syrien för att begrava sin familj med resten av familjen där.

Jag väljer att inte ladda upp bilderna på lilla Aylan som flutit död i land i Turkiet, men den
 finns på så gott som alla nyhetssidor för er som klarar av att se den.

Mina tankar går idag till alla flyktingar runtom i världen och speciellt till två av mina vänner från Afghanistan. Dessa lärde jag känna under min volontärtid i Aten där jag jobbade med flyktingar.
Mina vänner har flytt vidare från Grekland för att förhoppningsvis få ett värdigt liv någonstans, men i dagens läge vet jag inte ens om de har överlevt...