Ett känsligt, personligt inlägg.

Jag brukar sällan blogga om riktigt personliga saker, men idag ska jag göra det.

Först vill jag ladda upp en favoritlåt, den har en djup innebörd som jag kommer att blogga om idag...

Dethär med bekräftelsebehov och att fundera på vad andra människor tänker om dig är väl helt normalt i en viss mån, men när blir det för mycket?! 

Enligt mig blir det för mycket då din egen självkänsla och ditt självförtroende bygger på vad andra tänker om dig.

Handen på hjärtat: Varför sminkar du dig? Varför bantar du trots att du är normalviktig? Varför tränar du varje dag?

Är det för att du vill att andra ska tycka om dig, eller gör du det verkligen för din egen skull?

Om du gör det för din egen skull är det sunt, men inte annars.

Själv har jag haft fruktansvärt jobbigt med detta. 

Jag har blivit mobbad och utfryst en stor del av min skoltid.

Mobbningen resulterade i att jag trodde att det var fel på mig. Jag har lagt ner många timmar på att fundera över min personlighet och mitt utseende. Jag funderade på varför jag inte passade in.

Jag var desperat i mina tankar och funderade: Vad är det för fel på mig???

Jag började tycka att jag var överviktig trots att jag inte alls var det då, vilket att resulterade i anorexi.

Dessa tankar har blivit mycket bättre sedan jag gick ut skolan våren 2010, men till en viss del kämpar jag med tankarna fortfarande.
Jag har efter skoltiden upptäckt att jag har blivit omtyckt och accepterad på mina arbetsplatser, ingen har behandlat mig som att jag skulle vara annorlunda. Idag har jag också många fina vänner, vilket jag är tacksam över.

Jag är fortfarande rädd för vad nya människor ska tänka och tycka om mig.

Jag var faktiskt otroligt rädd för att resa ensam till Aten som volontär och försöka "passa in" i en grupp med nya okända människor. 

Ganska snabbt såg jag ju att jag blev accepterad där och att jag t.o.m. blev omtyckt, vilket var en stor lättnad.

Det jag vill säga är att det är farligt om du låter din självbild påverkas för mycket av vad andra tycker och tänker om dig. 

Det är inte hållbart, till sist tappar du bort dig själv och då är det en lång resa tillbaka.

Tro mig, jag har varit där och kämpar fortfarande till en viss del med det.

För mig har mobbningen förstört otroligt mycket, men jag beskyller inte längre dem som har mobbat eller utfryst mig. 

Jag har förlåtit mobbarna.

Idag har jag insett att de hade problem med sig själva, att felet inte satt i mig. 

Ändå kommer tankarna ibland: Vad gjorde jag för fel? Är jag verkligen annorlunda? Ser jag kanske inte normal ut? 

Jag är tacksam över att tankarna inte kommer så ofta längre idag och att jag innerst inne vet att dessa tankar ljuger. 

Min pojkvän Jan har lärt mig otroligt mycket om detta. Han funderar aldrig på vad andra människor tänker om honom och han låter sig inte alls påverkas av ifall det finns människor som inte tycker om honom.
Han brukar säga till mig att om människor inte tycker om honom är det deras problem.

Jag tror att det är vanligt, speciellt för oss kvinnor att vi funderar för mycket på vad andra tycker och tänker om oss, även fastän du kanske inte har blivit mobbad. 

Vi funderar på vad vi kan göra för att andra ska tycka om oss mera.

Vi funderar på hur vi kan ändra på vårt utseende för att andra ska tycka att vi är snygga. 

Kom ihåg att det viktigaste är att du tycker om dig själv och accepterar dig själv,

du är värdefull och du ska vara precis den du är! 

Försök aldrig förändra dig själv för att passa in, förändra istället ditt tankesätt!