Vardag...

Ikväll när jag satt och funderade här hemma så insåg jag att det har blivit "vardag" för mig att se mycket nöd här...

Självklart gör det ont att se det, men jag är inte längre rädd.
Första tiden var det en väldigt stor omställning att flytta från en liten by till Aten och samtidigt röra sig i slumområdena här.

Det är egentligen väldigt tragiskt att det ska behöva vara en vardag att se allt detta: Förfallna bordeller överallt, narkomaner som sitter med sina sprutor eller ligger nerdrogade på gatorna, hemlösa flyktingar och andra hemlösa.
Ibland känner jag att jag kan göra så lite, men jag gör allt vad jag har möjlighet till.

Någon av de första kvällarna här i Aten var jag ute med ett gäng volontärer då vi såg en människa ligga på marken och vrida sig av smärta. Vi stannade och frågade om han behövde hjälp. Det visade sig att droger var orsaken till smärtan. Flera personer (antagligen hans vänner) kom också dit.
Denna gång lärde vi oss att det inte tyvärr inte är klokt att stanna och försöka hjälpa några människor i dessa kvarter, för plötsligt var en av våra volontärers ryggväska öppnad...

Nu ska jag sova en lång natt och jag har två välbehövliga lediga dagar framför mig.